Våld föder våld och dumhet föder dumhet

Är alla män förövare och alla kvinnor offer?
Självklart inte! När jag läser olika inlägg som relaterar till de organiserade övergreppen som utspelade sig i Köln, konstaterar jag att det finns allt från mindre nyanserade inlägg till mer nyanserade. Polariserade debatter/konflikter väcker alltid en djup trötthet i mig. Min uppmärksamhet fångas av råsoparna, slagen under bältet och aggressiviteten som kan förnimmas i olika uttalanden. En del av kritiken mot Ann Heberleins artikel ”Rasist” är 2000-talets mest missbrukade ord”, är riktigt låga.
Exempel på lågvattenmärken är uttalanden som: ”hon kanske är i ett maniskt skov” och ”någon borde medicinera henne” gjorda av Baker Karim, långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet, eller hon skrev i ”affekt” som Linnea Bruno från Feministiskt initiativ hasplade ur sig i Studio Ett. Sedan när Ann försvarade sig, kommenterades det med ”ja, ni ser ju...”.

För mig är försöken att trycka till eller ”härska”, indikationer på att det finns aggressiva drivkrafter bakom. På vilket sätt skiljer det sig från de övergrepp vi försöker förstå och belysa. Vi är många, vi kvinnor som har upplevt allt från kränkande beröringar, glåpord till rena övergrepp. Men jag kan för mitt liv inte se att enögda, hätska debatter gör vare sig till eller från. Ändå är det så vi i vår kultur hanterar de flesta kontroversiella ämnen av allmänintresse.

Mitt arbete innebär emellanåt också att hantera konflikter i olika sammanhang. Jag kan med en djup djup suck konstatera, att jag aldrig har sett något konstruktivt växa fram i en polariserad strid mellan olika parter. Allt sådant skapar bara djupare och djupare klyftor mellan människor. Det föder en allt större oro i mig, att viktiga frågor inte tas på större allvar än så. För jag kan inte tycka att det är meningsfullt när sakfrågorna blir redskap i personstyrda vendettor. Däremot kan dialogen där olikheter synliggörs och där man gemensamt försöker förstå olika aspekter av det som sker, överbrygga klyftor och föra närmare konstruktiva förhållningssätt.

När kulturer blandas har vi att hantera en mängd frågor som vi tidigare inte ens behövt tänka på. Mitt hjärta skriker ja, ja ja när det kommer till att ta emot människor som flyr för sitt liv. Får mitt hjärta styra ska alla släppas in undantagslöst. Men så kommer förnuftet in och ställer viktiga frågor. Hur ska vi kunna ge alla dessa människor ett värdigt mottagande? Vad gör det med människor att fösas ihop som boskap och sväva i ovisshet kring sin egen situation? Hur kan vi integrera dem i det svenska samhället på bästa sätt, och bearbeta kulturrelaterade problem? Eller för den skull problem som uppstår på grund av psykisk ohälsa?

Vi är oerhört naiva om vi tror att det inte skapar problem, att inte ha en väl genomarbetad plan för integrering. Om jag bara för ett ögonblick lever mig in i att vara den som flytt från krig, sett människor lemlästas och dö inför mina ögon. Sedan efter många umbäranden landar på en flyktingförläggning, där jag väntar på besked om min situation. Ett besked som kanske dröjer och därför skapar ångest som läggs till det obearbetade krigstrauma som jag bär på. Det som tar plats i mig när jag lever mig in i scenariot, är en känsla av identitetslöshet, mindervärde, ångest och oro inför framtiden. Skulle jag inte orka vara med den verkligheten i mig själv, kan det mycket väl innebära att jag blir hotfull och aggressiv. Om man inte får något som är vägledande, som man kan organisera sig själv i förhållande till, faller man tillbaka på det gamla välkända. Den kultur/värderingar man kommer ifrån blir vägledande även i det nya landet. För mig är det uppenbart att det måste bli ordentliga kulturkrockar och en hel del sociala problem som följer i spåren av invandringen. Mitt hjärta kommer alltid att säga ja till att hjälpa människor i nöd, men utan förnuftet skulle jag kanske inte ens fråga mig vad människor som kommer hit behöver. Inte heller skulle jag fråga mig om det vi erbjuder är tillräckligt, för att inte bygga in sociala problem på grund av andra kulturella värderingar och normer.

Vad som får en grupp invandrarmän att kollektivt begå övergrepp mot kvinnor i Köln, går ju bara att spekulera i. Men det är en oroväckande utveckling, som visar på hur viktigt det är att vi öppnar ögonen och frågar oss vilka normer och värderingar de som kommer från andra kulturer har, när det gäller manligt och kvinnligt. Att våga se olikheter och hur dessa påverkar är inte rasistiskt.

I en intervju med invandrare på tv, beskrevs svenskarna som ett älskande folk och de som intervjuades berättade också hur väl emottagna de kände sig. Det gläder mig att de vittnar om goda upplevelser. Vi är ett älskande folk, men vi får akta oss för att bli naiva. Då finns risken att vi inte ser det som skaver och hamnar snett i vårt mottagande av flyktingar/invandrare.
När jag följt debatten kring händelserna i Köln har mycket av det som utspelat sig blivit som en sorts intellektuell pingpong. I den sortens samspel eller brist på samspel blir det svårt, för att inte säga omöjligt att befatta sig med värderingsfrågor.

I boken ”Problem och perspektiv” säger Einstein ”Vi ska akta oss för att göra förnuftet till vår avgud. Förnuftet har naturligtvis kraftiga muskler, men ingen själ. Det kan inte leda, endast tjäna.” Han säger också ”Intellektet är skarpsynt, när det gäller metoder och redskap, men blint ifråga om målsättningar och värderingar.”
Med andra ord tänker jag att vi ska låta hjärtat styra, men med förnuftet som en viktig följeslagare som kan ge perspektiv. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-